Washington DC, en tunnelbanestation en kall januarimorgon 2007:
En man med violin spelar Bach i en timme.
Under den timmen passerar ca 2000 personer.
Efter 3 minuters spelande uppmärksammar en medelålders man musikanten och drar ned tempot i sina steg. Han stannar några sekunder och fortsätter sedan vidare.
Efter 4 min: Violinisten får sin första dollar. En kvinna kastar myntet i hans hatt utan att stanna.
Efter ca 6 min: En yngre man lutar sig mot staketet och lyssnar en stund, men tittar snart på klockan och går vidare.
Efter 10 min: Ett barn i 3-årsåldern stannar, men modern drar honom vidare. (Flera barn stannade men blev utan undantag omgående ivägsläpade av sina föräldrar.)
Efter 45 min: Violinisten har spelat oavbrutet. Endast 6 personer har stannat för att lyssna en kort stund.
Ett 20-tal personer har lagt pengar i hans hatt, men de flesta utan att sakta in.
Efter 4 min: Violinisten får sin första dollar. En kvinna kastar myntet i hans hatt utan att stanna.
Efter ca 6 min: En yngre man lutar sig mot staketet och lyssnar en stund, men tittar snart på klockan och går vidare.
Efter 10 min: Ett barn i 3-årsåldern stannar, men modern drar honom vidare. (Flera barn stannade men blev utan undantag omgående ivägsläpade av sina föräldrar.)
Efter 45 min: Violinisten har spelat oavbrutet. Endast 6 personer har stannat för att lyssna en kort stund.
Ett 20-tal personer har lagt pengar i hans hatt, men de flesta utan att sakta in.
Violinisten fick ihop 32 dollar sammanlagt.
Efter 60 min: Musikanten slutar att spela och det blir tyst. Ingen lägger märke till att han slutar, ingen applåderar.
Sanningen: Musikanten som spelade är Joshua Bell, en av världens främsta nu levande violinister och musiker. Han spelade några av Bachs mest krävande stycken på en violin värd 3,5 milj dollar.
Två dagar tidigare spelade Joshua Bell för utsålda hus i Boston, biljetterna kostade i genomsnitt 100 dollar.
Två dagar tidigare spelade Joshua Bell för utsålda hus i Boston, biljetterna kostade i genomsnitt 100 dollar.
(Denna text kom i ett ett mail som jag mottog för länge sedan och som lyckades fånga min uppmärksamhet)
Detta är en sann historia.
Joshua Bells inkognitospelning på T-banestationen organiserades av Washington Post, detta som en del av ett sociologiskt experiment om perception(= ett psykologiskt begrepp för de processer som är aktiva i att tolka sinnesintryck), smak och människors prioriteringar.
Då kan man undra:
"Lägger vi överhuvudtaget märke till skönheten i en vardaglig miljö vid en opassande tidpunkt? Stannar vi till för att uppskatta skönheten? Känner vi igen en talang i ett oväntat sammanhang?
Hur många av oss går på fina koncerter och betalar dyra pengar för något vi inte har vett att uppskatta?"
Reflektion:
Hur många av oss går på fina koncerter och betalar dyra pengar för något vi inte har vett att uppskatta?"
Reflektion:
Om vi inte väljer att stanna till när en av världens bästa musiker spelar några av världens bästa stycken på ett av världens finaste instrument…
... HUR MYCKET ANNAT GÅR VI MISTE OM NÄR VI STRESSAR OMKRING UTE I VÄRLDEN?
TA EN STUND DÅ OCH DÅ FÖR ATT SE DIG OMKRING, SE DET VACKRA I DET VARDAGLIGA, FÖR DET FINNS SÅ MYCKET FINT RUNTOMKRING OSS SOM VI ALLT FÖR OFTA GÅR MISTE OM!
Fånga Dagen & Stunden för ett Ögonblick!
"Carpe Diem!"
